En sak som tidigt slog mig när jag började köra buss var varningsljuden. Det finns ljud som varnar för öppen förargrind, P-broms som inte är ilagd och dörrar som inte stängs ordentligt. På vissa modeller, exempelvis i Volvos B9S, används samma plingande ljud till flera olika fel. Som förare förväntas jag titta på instrumentbrädan för att se vad bussen försöker säga mig.
En doktorand vid The Interactive Institute i Piteå har precis lagt fram sin avhandling om Informerande varningsljud i lastbilshytter. Vetenskapsradion hade ett kort reportage om forskningen som du hittar här: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=12718&artikel=4801581
Jag tyckte att det var spännande – inte minst eftersom det visar på att de ljud som är till för att stödja föraren idag kanske tar uppmärksamheten från den omgivande trafiken. Även om forskningen tittar på lastbilar, borde det inte vara helt irrelevant även för bussdesign.
- Minns du i vintras, den där dagen när det var så mycket snö och is?, säger min kollega när vi sitter i rastlokalen på Söderhallen
- Jo, det var ganska otäckt, säger min andra kollega – för dagen morgonpassningsreserv
- Jag minns att de la upp stora snöhögar i mitten av gatan, säger jag, det var svårt att komma förbi – väldigt trångt.
- Ja, precis den dagen var det, fortsätter den första kollegan. Jag körde på eftermiddagen och det var isigt. Jag svängde ner på Östgötagatan med en 55:a. I backen framför mig stod en långtradare med bilar på släpet och föraren var utanför, höll på med lasten, och hade svårt att stå. Jag försökte bromsa, men det gick inte, trots att jag bara höll 10 km/h. Föraren höll på att falla flera gånger, men till slut hoppade han in i hytten och lyckades komma iväg. Då var jag ganska svettig.
- Ja, det är klart, säger både jag och min kollega samstämmigt
- En kvinna kom fram till mig och sa att hon kände sig trygg att åka med mig. Att jag körde lugnt och försiktigt.
- Det är ju bättre att komma fram lite sent, än inte alls, säger min kollega
- Men en man frågade, fortsätter hon, ”Går inte den här bussen snabbare än så här?”. Jag svarade…
Hon gör en paus.
- ”Inte idag”
- Är det inte jobbigt att köra så här gamla skorvar, frågar du. Den har ju gått i 15 år. Jag lider med dig som busschaufför, som måste köra dessa gamla slitna bussar…
- Den här bussen må vara gammal, svarar jag, men ack så skön att köra. Fjädringen som tar upp alla ojämnheter. Instrumentpanelen som ger mig svar på mina frågor om aktuellt lufttryck. Dörrarna som öppnar sig utan att datorn måste tänka. Smidigare buss än denna, har jag aldrig sett.
- Men den är ju sliten, bucklig. Alla hörn har fått sig en törn. Plåten över höger framdäck hade avskavd färg. Och utan luftkonditionering. Max åtta år, annars sliter passagerna sitt hår.
- Fast ventilation finns ju – munstyckena blåser frisk luft, utan risk för förkylningsskapande. Och om den håller på att koka är det bara att höja värmen.
- Men komforten… ska vi verkligen behöva åka i en 15-årig kupé.
- Om du frågar mig tycker jag att kupén är fräsch. Kan du ärligt säga att du genom att titta på stolar och inredning daterar denna individ till mitten av 90-talet?
- Nej, det är klart…
- Rent och fräscht. Och smidig – se här – jag vänder på Reimersholme, men hade lika gärna kunnat vända på en femtioöring. Gör om det med de nya bussarna. Och fjärdringen – den måste få ta plats….
- Och säker…
-…heten är helt okej. Fördelen med dessa bussar är att vi får bra överblick, direkt feedback på om något inte stämmer. En ny ratt, betald skatt och den spinner som en katt.
- Jag förstår. Så egentligen är det kanske inte så synd om dig. Du verkar njuta av bussen varje meter du kör. Jag håller med dig, den verkar genomtänkt. Är ganska fräsch. Ytan är mindre viktig än teknisk funktion. Säkerheten beror inte på åldern, du har en poäng där. Smidigare buss än denna, har jag aldrig sett.
- Äsch, den här gamla skorven…
Det har kommit nya gamla H18E-bussar till Söderhallen. För ett tag sedan fick jag för första gången köra 5101, som tidigare varit placerad på Hornsbergshallen. Bussen är i väldigt fint skick. En skillnad mot andra H18E är inredningen. Den verkar ha fått nya stolar, av samma typ som finns i flera biogasledbussar.
Som förare måste jag vara beredd på förutsägbara faror. Jag läser trafiken. Ser cyklar, barnvagnar och mobilpratare. Anpassar ständigt hastigheten till situationen. Ibland krypkör jag, ibland kan jag köra nästan 50. Är det halt räknar jag med glid – i sidled, framåt och bakåt.
Lördag. Jag kör linje 2 med 7014. Har precis lämnat Odenplan och kommit en bit ner i backen ner mot Sveavägen. Till höger om mig ligger en kö med bilar, så jag håller 30 km/h. Låter den levande kraften öka farten något genom rullning, eftersom alla signaler visar körsignal. Plötsligt, en bilist i en stadsjeep kastar sig ut i en u-sväng, mitt i backen. Framför bussen, över heldragen tjock linje. Han korsar kollektivkörfältet och kör sedan över dubbla heldragna linjer. Jag har 15 meter tillgodo och trycker på bromspedalen relativt mjukt. Det var tur att det inte var halt. Han verkar inte märka att jag är där, den mesiga tutan på bussen gör inte hans uppmärksamhet större.
Bussen hade kanske inte tagit skada, men passagerarna hade kunnat göra sig ordenligt illa om vi krockat. Och bilisten hade nog inte kunnat fullfölja sin u-sväng. Lite skakad kör jag vidare, men tänker inte mer på incidenten innan jag når Slussen. Jag pratar med mina kollegor och de säger att det inträffar många krockar just här. Det har blivit populärt bland bilisterna att svänga framför våra bussar där de inte får.
Jag var beredd på plötsligt körfältsbyte, inte på plötslig u-sväng vid heldragna linjer. Nästa gång är jag beredd på plötslig u-sväng.
Efter sex månaders utlåning till ersättningstrafiken på Gröna linjen, med Huddinge som utgångspunkt och Gullmarsplan som start- och slutställe, var det dags att återvända till de välbekanta innerstadsgatorna. Jag har speciellt i slutet av sexmånadersperioden funderat mycket över hur det skulle vara att komma tillbaka till innerstan efter gästspelet i närförorten.
Efter två helgers körning kan jag konstatera att ordspråket borta bra, men hemma bäst, gäller även detta. Det var oehört roligt att köra linje 19, lära sig Volvo B9S och få se närförorter jag aldrig tidigare varit i. Det blev en vardag där också som tog slut alltför snabbt. Samtidigt är bussarna i innerstaden väldigt roliga att köra. Kortvagnarna från MAN är smidiga, trots att de är stora. Boggibussarna är roliga och utmanande. Biogaslederna går utmärkt, minst lika bra som B9S.
Jag kan verkligen rekommendera att byta trafikområde för att träffa nya kollegor, se och lära sig nya saker. Inte minst för att få variation. Samtidigt är det aldrig fel att komma tillbaka hem igen.
Borta bra, hemma bäst.
Gröna linjen – sex månader på ett tillfälligt trafikområde är över. Det har gått väldigt snabbt och varit lärorikt. Jag har njutit av varje meter i förarplatsen på Volvo B9S. Det har varit mycket busskörning, kanske inte mer än inne i innerstan, men längre sträckor och högre hastigheter. I innerstaden är jag glad om jag kommer upp i 50. Här kuskade jag fram i 50 större delen av linjen. Samtidigt bjuder körningen i innerstaden på andra utmaningar.
Bussarna har haft olika utförande. I början trodde jag att det var de modernaste bussarna som jag skulle tycka bäst om, men mina favoriter blev 38-serien eftersom de hade en bra utväxling och suverän förarstol. Även 66-serien var bra, men då var det en annan typ av stol. De bussar jag tyckte var mest utmanande att köra bra med var 6338 upp till 6348. Kanske var de utväxlade för motorväg – för de rullade otroligt bra, vilket gjorde att jag fick använda bromsen oftare än på de andra modellerna. Kanske bara en vanesak…
Mycket folk har det varit. Jag har mest kört på helger
Sedan två veckor rullar tågen på Hagsätragrenen igen. T-bana ersatte bussersättning.
