- Är det omläggning nu?, frågar jag föraren

- Nej, men snart, säger han och går efter att ha rapporterat att bussen går bra

Öppnar dörrarna och tar ombord passagerare. Ganska mycket folk som vill åka och minustiden ökar. Rullar till slut iväg mot Barnängen. Funktionärerna är ute och förbereder avstängning, men jag kör lugnt eftersom jag vet att det är nästa block som är det första som drabbas av omläggning. Sofiaskolan, ner mot Spårvägsmuseet. Verkar avspärrat i slutet av gatan. Bilar vänder. Men de måste ju släppa igenom mig, tänker jag och stänger dörrarna. Kör iväg. Stoppas.

- Det är avspärrat här, säger en funktionär

- Ja, men jag måste ju kunna vända, säger jag och ser en huvudfunktionär, eller någon som verkar ha större ansvar, komma mot bussen samtidigt som jag öppnar och släpper av för passagerarna

- Det är avspärrat, du måste vända, jag vet inte vad ni har fått för instruktioner, säger den andra funktionären

- Vi har fått besked om att vi inte ska köra runt Barnängen från och med nästa buss, jag måste få vända, det går inte att backa, säger jag. Att backa finns inte i min sinnevärld just då, i så fall måste jag kontakta RTL, de måste ha spärrat av för tidigt…

- Okej… Kan du svänga höger i slutet av Nackagatan? Höger, höger? För det är avspärrningar borta vid Barnängens hållplats.

- Visst, det går bra, säger jag med stor lättnad.

- Ok, då släpper vi dig

De lyfter repen och jag kör åtta minuter sen upp mot Barnängsgatan. Ropar för säkerhets skull upp RTL. De svarar och jag informerar om att det är avspärrat. De lovar att skicka en radiobil. Svänger och inväntar att funktionärerna flyttar kravallstaketet. Kommer inte igenom eftersom det andra staket står lite dumt, så de flyttar, efter visst suckande, även på det. Jag tackar och glider iväg. Spetsvänder – kör förbi hallen och ner mot Stadsgårdsleden.

Senare på natten hörde jag att avspärrningarna börjat för tidigt och varit lite mer omfattande än vad RTL kände till. Kanske brast det i kommunikationen, kanske gjorde min försening, pga att jag tog emot en försenad buss, att jag inte hann igenom innan de spärrade av.

Jag sätter mig tillrätta och ställer in stolen så att den fjädrar. Stänger dörrarna och rullar iväg. Slås av kvalitetskänslan i materialet – den känns gedigen. Hade glömt det under de månader som jag varit borta från förarplatsen i just denna vagntypen. Jämfört med den korta MAN-bussen känns Solarisen större och accelerar inte lika snabbt. MAN-bussen har kick-down-funktion, vilket Solarisen saknar. Blinlkersljudet är förändrat och nu hörs det knappt att blinkersen är igång – vilket innebär att jag glömmer stänga av den några gånger på den korta vägen upp mot Ruddammen.

Att bromsa känns fortfarande annorlunda än någon annan vagntyp som jag kört – och i ärlighetens namn kan jag inte förnimma någon större skillnad mot tidigare. Kanske aningen mer kontroll. Retardern går in tidigt och håller i ner till dess att jag nästan står helt still. Det känns fortfarande som att bromskraften är optimerad för retarder, vilket fungerar bra. Bromstekniken blir lite annorlunda – jag får bromsa som på manuella bussar – hårdare i början och sedan släppa upp och glida – för att köra mjukt. När retardern släpper krävs det relativt stort tryck på bromspedalen för att med få ner farten, de sista få km/h. Efter ett varv på 44:an har jag en teknik som gör att jag trivs som fisken i vattnet – eller som föraren i bussen…

Under de två timmar jag körde bussen gick den suveränt bra. Lite slöare i acceleration och tyngre att bromsa, men det var bara roligt att få lära sig dra nytta av tekniken. Solaris revisited: en suverän körupplevelse.

- Ja men, du kan väl köra upp på trottoaren. Jag kommer inte längre fram, har en bil där. Ge mig två minuter så kan jag lasta av.

- Jag har inte två minuter, säger föraren och jag tänker att det hade varit lätt för lastbilschauffören att backa någon meter, köra runt kvartereret och komma tillbaka, även om han naturligtvis måste få lasta av och göra sitt jobb också – i den bästa av bussvärldar hade det varit vad han skulle göra…

- Men om du tar ut svängen så mycket du kan…

- Jag ska försöka. Men går det inte så kan jag inte backa…

Föraren sätter sig. Tar det försiktigt. Han undviker att köra upp på trottoaren, som vi lärt oss, eftersom just denna modell är ganska tung i sig själv och har ett respektingivande axeltryck. Det går bra första meterarna sedan minskar avståndet till skåpet oroväckande mycket. Han stannar med två cm tillgodo.

- Hur kör du egentligen, frågar lastbilschauffören.

- Det går inte mer än så, säger bussföraren

- Alltså, jag kör 24 meters ekipage i vanliga fall och det hade inte varit några problem här. Bara att utnyttja trottoaren. Var har du fått ditt körkort…

Lastbilschauffören går uppgiven tillbaka och jag kommenterar till bussföraren att en ledbuss med pusher och överhäng inte beter sig på samma sätt som en lastbil. Bussföraren går tillbaka till förarplatsen och säger till passagerarna att vi inte kommer vidare – samt ropar upp RTL. Jag kommer på att jag måste iväg till Östra station och funderar på att gå. Satsar dock på T-banan. Säger adjö till föraren och sticker.

Några lärdomar:

Om du inte tror att du kan ta svängen, ta den inte.

Om det ser ut att kunna bli trångt, kommer det att bli trångt.

Att köra 24 m lastbil med släp är inte samma sak som att köra ledbuss.

Bildtext: Felparkerad lastbil på Smålandsgatan gör det omöjligt för 7022 att svänga utan att gå upp på trottoaren, vilket kanske inte heller hade hjälpt.

Snabbt beslut – vänd på Katarinavägen. Jag avvaktar bakomvarande trafik, släpper förbi den. Lägger sedan i blickersen till vänster och påbörjar svängen. Kommer inte helt runt, men tar det lugnt. En MC stannar och fler bilar inväntar. Jag lägger i backen och rullar bakåt någon meter. Lägger i D och tar fullt rattuslag – går fri. Kör ner till Stadsgårdsleden. Bussen går bra. Någon minut senare ställer jag den på rampen. Funderar ett tag på om jag kan ta vilken buss som helst av boggivagnarna, RTL borde ju ha förvarnat driften om vagnbytet, men kommer fram till att jag borde fråga. Så jag ringer TX.

- Har precis kommit in med 7504, hade dörrproblem och behöver en ny buss. RTL sa att jag skulle byta. Går det bra att ta vilken buss som helst?

- Nej, vad var det för problem sa du. Dörrarna?

- Ja

- Okej. Jag ska prata med rangeringen. Är du på hallgården nu?

- Ja

- Okej, jag ringer upp dig.

Efter några minuter kommer en kille på sparkstötting.

- Är det du som behöver en buss?

- Ja

- Okej… ja han är här, säger han i mobiltelefon. Vi tar… inte den, den har felrapport. Hmm… 7521 blir det, säger han halvt i mobilen halvt till mig.

Jag hoppar in i bussen. Tackar och startar upp. Rullar iväg ner mot 53:ans hållplats vid Londonviadukten och ropar upp RTL.

- Tack för att du gjorde vagnbytet själv. Då ska vi se var du kan gå i trafik. Du skulle kört från Ropsten nu… Gå i trafik vid Slussen. Vänd bussen och invänta avlösningstid.

- Okej, jag går i trafik vid Slussen. Väntar på avlösningstid.

Kör vidare mot Slussen. Förbereder mig på en likadan vändning som tidigare, men ser att de precis häver avspärrningen – så det blir Pelikanslingan istället. Stannar i kollektivkörfältet och slår på varningsblinkers. Har 20 minuter till avlösning. Fem minuter innan avlösningstid kommer min kollega och tar över. Jag berättar om felet och informerar om att den här bussen går bra. Han tackar.

Tjugo minuter senare löser jag av nästa 76:a. Den sista för mig denna dag. Samma chaufför som jag löste av tidigare och jag berättar för honom om vad som hände.

- Ja, jag såg dig på Katarinavägen… Inte roligt att behöva överlämna en sådan buss. Men den här bussen går bra!

- Jag har problem med bakdörrarna. De måste tvångsstängas ibland, säger föraren

- Jaha, säger jag och kollar mot mittendörrarna vars luckor är öppna. Går bak och stänger dem med nyckel.

- Ja, jag vet inte hur kollegan som jag avlöste klarade det, det känns dumt att lämna över en sådan här buss

- Jag tar över nu, får nollställa den vid Ljusterögatan och se om det löser sig.

Vi säger hej då och jag lyckas stänga dörrarna. Glider iväg. Stannar vid Tjärhovsplan. Lyckas tvångsstänga dörrarna. Vid Ljusterögatan tar jag ombord passagerarna och säger att jag måste starta om bussen eftersom jag har problem med dörrarna. Går ut genom mittdörrarna och kollar snabbt – allt ser ok ut. Öppnar batteriluckan och slår av strömmen en kort stund. Total nollställning av alla datorer ombord. Brukar hjälpa. Slår på strömmen. Bussen startar upp. BussPC:n behöver tid på sig att komma igång, men bussen är rätt skyltad ändå. Några minuter sen avgår jag från Ljusterögatan med stängda dörrar.

Gotlandsgatan. En person ska gå av. Bakdörrarna öppnas och stängs utan problem. Glad för -.-att problemet är löst kör jag vidare mot Åsögatan. Bakdörrarna öppnas. Stängs. Och öppnas igen. Okontrollerat. Jag ropar upp RTL för att se vad jag ska göra.

- 7504 här. Jag har startat om bussen, men har problem med dörrarna. Kan jag göra något med dörrkretsarna?

- Ja, just det… det kan du. Stäng av dörrkretsen i 30 s varje gång du har problem och slå sedan på, så brukar det lösa sig. Återkom om du har fortsatta problem. Vi byter inte bussen nu, den ska vara i trafik några timmar till bara. Informera din avlösare.

Jag slår av dörrkretsarna och dörrarna stängs. Slår på efter c:a 30 s. Kommer iväg ännu någon minut sen. Vid Tjärhovsplan öppnar jag dörrarna, men dörrbromsen släpper. Som tur är har jag foten på bromspedalen. Lägger i p-broms och ropar upp RTL igen. Får tips om att kolla brytaren, den ska inte lysa. Den lyser inte, men jag blir väldigt förvirrad om när dörrkretsen är på eller av. Får igen dörrarna och rullar vidare. Några ska av vid hållplatsen som chauffören glömde – Glasbruksgatan. Väldigt ovanligt, men det händer. Dörrarna öppnas. Och flippar ur totalt. De öppnas och stängs med kort intervall och jag måste säga till passagararna som försöker gå av att välja framdörrarna eftersom jag inte har någon som helst kontroll på bakdörrarna. De lever sitt eget liv. Lägger i P-broms. Vickar på dörrkretsknappen och lyckas efter ett tag stänga bakdörrarna genom tvång. Rullar ut från Glasbruksgatan och ser till min förfäran att dörrarna fortsätter öppna och stänga sig under färd. Fem meter senare står jag still med p-broms i.

- Det verkar som att jag har seriösa problem med dörrarna och måste stanna här för att se vad som kan vara fel, säger jag i mikrofonen

- Vi förstår, kan vi gå av här?, svarar en passagerare

- Javisst, gå ut genom framdörren och ta det försiktigt.

En man stannar framme hos mig och säger att han jobbat med bussar. Tipsar om att jag borde begära vagnbyte. En kvinna säger Lycka till.

Jag ropar upp RTL och trycker vagnstopp. RTL ropar upp och jag känner stressen när jag säger:

- Det är inte trafiksäkert att köra så här. Dörrarna öppnar sig under körning. Jag har inte någon kontroll.

- Jag förstår. Du står vid Glasbruksgatan. Stå kvar där, vi skickar flexen.

Jag försöker varva ner lite. Kollegor i andra bussar vinkar och någon saktar in och frågar om de kan vara behjälpliga. Jag står ganska bra, alla kommer förbi. Efter fem minuter som känns som en mindre evighet ropar RTL upp och säger att Flexen är fast i trafiken pga paraden och frågar om jag kan göra ett eget vagnbyte. Jag bekräftar, ser till att dörrarna är stängda och sticker iväg ner mot Slussen. Kollar på BussPC:n och ser att jag ligger minus 17 minuter.

Det som var jobbigt var den totala bristen på kontroll. Dörrarna levde sitt eget liv och det enda sättet jag kunde ansvara för säkerheten var genom att stanna bussen. Att starta om dörrkretsarna i 30 s vid en tight tidtabell är väldigt stressande. Stressen eskalerar om det behöver göras stup i minuten och dessutom inte hjälper. Dörrkretsarna på MAN-bussarna fungerar inte heller på samma sätt som på våra gamla trotjänare Scania H18E. Dörrarna går fortfarande att manövrera, det verkar bara vara dörrbromsen som slås av.

Kort sagt: Flippande dörrar en flopp i trafiken.

(forts. följer)

Själv ska jag köra 47 och 76 – så det blir spännande att se vad det blir för omläggningar.

Karnevalståget startar klockan 13.

För mer information se:

www.sl.se

Läs mer:
http://www.expressen.se/Nyheter/1.2060432/tag-sparade-ur-pa-saltsjobanan